Östers IF - I backspegeln: Pojkallsvenskan 2004

I backspegeln: Pojkallsvenskan 2004

2008-03-24

Tipselitspelaren Erik Sterner har skrivit en krönika om hur det gick till när han via uttagningar kom med i Östers pojkallsvenska trupp 2004.

Lagen går från anfall till försvar, likt en jojo. Nästintill alla spelare är så sugna på att visa upp sig och ha bollen så det nästan blir pinsamt. Tipshallens alla lampor känns i detta ögonblick peka på var och en av spelarna ute på plan, kanske något mer på vissa. I mina ögon är jag en av dem. Det är ingen vanlig match som spelas därinne utan vad som försiggår är en kamp, en scen där alla vill spela sig till huvudrollen, en uttagning till Pojkallsvenskan 2004, för spelare födda 1988 och 1989.

Östers IF hade i tidigare skede visat ett visst intresse för ett antal spelare som fått komma och träna som ”sommarproffs”. Lett av Jonas Larson (mer om honom senare). Jag, Erik Sterner var då en ut av dem utplockade som fick känna på de träningarna. Träningar som var riktigt skoj, med undantag att de ibland plockade in helt värdelösa spelare. Till en början kunde detta för många, även för mig vara ganska underhållande att se dessa spelare misslyckas under träningarna och på så vis fick vi oss ett gott skratt bakom ryggen på dem. Men, var tiden led så insåg jag att det endast var vi, hånskrattande ”sommarproffs” som förlorade på detta, i form av bristande koncentration och dåligt tempo.

Vi brukade träffas i Östers IF:s pressrum inför varje träning för att få käk och snacka igenom träning och dylikt. För vissa var detta rena drömmen, då frukost inte var givet hemma hos alla. Jag såg spelare som tämligen tryckte i sig AXA produkterna vi fick och ibland kunde jag inte låta bli att små le för mig själv när Andreas Karlsson, Sandsbro AIK slukade ett helt AXA müsli paket för sig själv. Själv höll jag mig till en lingon grova med en skiva ost (dock alltid för lite lagrad) och en skvätt fil.

En händelse som jag aldrig glömmer är när tränaren och ledaren för projektet, Jonas Larsson presenterade en ny anfallare som skulle visa vad han gick för tillsammans med oss. Killen i fråga satt längst fram i rummet, nedsjunken på en stol. Jag visste i det läget så någorlunda vem killen var. I mina ögon en trogen Öster anfallare som höll till i Östers egna led. Utanför plan säkert hur skön som helst, i sitt sätt på plan med kanske, men inte rent fotbollsmässigt..All respekt för honom, men han var kanske inte världens striker direkt. Tränaren Jonas Larsson skulle presentera spelaren och harklade sig efter uppmärksamhet och drog fram orden: ” Detta är en riktigt striker, en Christian Vieri, målfarlig ”. Jag kunde med nöd och näppe hålla mitt garv inombords, men herregud! Christian Vieri, enligt mig en av världens dåvarande bästa anfallare. Christian Vieri själv gör bäst att inte veta om denna jämförelse. Han hade sina sköna uttalanden Jonas Larsson. Det var alltså så ”sommarproffs”-upplägget såg ut, där träningarna som bedrevs innehåll bra kvalitet när det var som bäst och tränaren Jonas Larsson fick verkligen en att känna sig som ett proffs för en sommar. ”Sommarproffs alltså”. Detta var som jag såg det en förberedelse inför vad som skulle komma, nämligen pojkallsvenskan för årskull 88,89.

Tipshallen, uttagningen. Jag tror att de flesta därinne, den dagen hade någon slags känsla av nervositet. Såväl föräldrar som spelare. I vissa fall kanske mest föräldrarna. Jag minns starkt hur jag hade placerats på innermittfältet tillsammans med Danny Tadaris, då mittfältare i Hovshaga AIF. Fotbollsslaget Hovshaga som kanske inte på den tiden men tidigare under min 7-manna sejour för mig framställts som rejält brinnande för fotbollen. Ganska ofta så tycktes 89 kullen och närstående till dem som jag ställdes mot vara oövervinneliga. Enligt dem själva. Jag har utkämpat många dueller mot Hovshaga under mina år och med stolthet gått segrande ur de flesta.

Tipshallen, uttagningen alltså. Den positionen jag blivit tilldelad, central mittfältare var gjuten för min del. Jag kände efter den tilldelningen att jag riktigt kunde slappna av. Jag måste säga att jag var konfunderad över att den ytterst lilla nervositeten som ändå fanns inom mig inte var betydligt större! Under mina tidigare fotbollsår, främst under 7-manna tiden(!) så hade jag inför nästan varje match stora problem med att lugna ner mig. Jag ska inte sticka under stolen med att jag inför vissa matcher var spyfärdig och jag mådde inte särskilt bra. Men väl på plan så släppte det.

Tidigare under uppdelningen hade jag lagt märke till spelare som inte alls kände sig bekväma. Spelare som egentligen hade lite mer inom sig blev istället isolerade av en obekväm position eller liknande och istället för att göra det bästa av situationen så vek många ner sig. Någon extrem vänsterfot placerades som högerback, och resultatet blev detsamma med spelarens inställning. Svårt det där att sätta ihop lag under uttagningar där alla vill visa upp sig. Alltid finns det någon som åker hem med svansen mellan benen, och nyss sumpat sin chans. Jag såg oron i många lirares ögon. Vissa var där för sin egen skull, vissa där för deras föräldrar övertalat dem, och ja, sen fanns det ju dem som jag överhuvudtaget inte förstod vad dem gjorde där.

För min egen del fungerade mitt spel bra och att jag efter drygt en halvtimmas spel fick ett skot/pass på tinningen och tvingades till sjukhus med en lättare hjärnskakning spelade ingen roll. Även om jag inte insåg det när jag satt på läktaren, helt borta, allt suddigt jämte Kent Croona som körde det klassiska, hur många fingrar visar jag. Mitt framförande hade räckt. Cirkusen kring uttagningarna var slut och cirkustältet, tipshallen tömdes på åskådare och utövare. Och jag, Erik Sterner var nu med i Pojkallsvenska truppen, årskull 88,89. Om jag var stolt? Med tanke på bredden i uttagningarna och sett till min ålder, så ja, klart man var stolt!

Skrivet av: Erik Sterner
Inlagt av: Anders Sköld

Dela med dig av den här artikeln